En annan rea

Som brukligt om lördagarna har jag varit på loppmarknad idag. Jag brukar köpa fina ramar och små fat där, och en gång köpte jag jättefina grafiska blad som låg i ett gammalt skåp. Idag köpte jag böcker, för årets bokrea har gjort mig så deprimerad. Jag hittar ingenting som jag verkligen vill ha! Jag gissar att det är därför jag idag endast köpt böcker, sju stycken för under 200 kronor, överlägset vilken bokrea som helst (i alla fall om man som jag inte bryr sig om ifall böckerna är lite skamfilade: jfr Canettis Förbländningen nedan, med den knäckta pärmen alldeles randig). Egentligen hade jag tänkt köpa en handknuten matta.

65 spänn: Förbländningen, Göran Tunströms Tjuven, de två första delarna av Pahlensviten och En bön för Owen Meany. Nöjd!

130 spänn: stor tung fin Rembrandt (det behövs stora ark för Rembrandtreproduktioner så det här var ett utmärkt köp, massor av stora helsidesfärgtryck, ej inklämda mellan stora textsjok), en från konsthistoriska museet i Wien (om den permanenta samlingen) och en om målare under den tyska romantiken. Ser ni att baksidestexten är på fel håll? Är alla tyska böcker sådana?

i sjudhet bly och spad från gamla lik

Känsliga tittare etc. varnas

(rubrik)

Jag känner mig ganska håglös för tillfället, inte entusiastisk inför någonting. Det regnar. Igår var jag på en fysisk bokrea, hittade absolut ingenting, köpte Boken om Blanche och Marie (hade jag varit på bättre humör kanske jag hade känt mig mer entusiastisk över den i och för sig, den verkar riktigt bra?), det regnade.

Okej, två roliga saker: Max Ernst-utställningen har kommit till Louisiana! Jag gillar verkligen Louisiana som konsthall, har ni varit där? På ena sidan, ut mot havet, klamrar byggnaden sig fast vid en klippa och på andra sidan vetter den mot en idyllisk liten by där stugorna har halmtak och kaprifolen blommar om sommaren. Och de danska överklassdamerna är de bästa: flärden vet inga gränser. Det är pälsar och röda läppstift och skyar av dyr parfym, luncher med cigaretter och mängder av rödvin.

M. Ernst - The virgin spanking the christ child Max Ernst (1926)

Den andra roliga saken: Nationalmuseums utställning om prerafaeliterna öppnar! Jag längtar Stockholm idag.

Waterhouse - Destiny (1900)

Idag ligger gissa vad i luften

Dagens dagens

Kära dagbok, idag ska jag leta efter en vårkappa samt gå till biblioteket för att lämna och hämta, bland annat den här.

"Arrangementet vil foregå på tysk"

kolla här! Günter Grass på Den sorte diamant, mycket snart. Stort minus: jag känner ingen som talar så lite tyska som jag. Någon som spontant känner för att följa med och tolka?

$$Dollars!

Åh, jag har fått ett oväntat ekonomiskt tillskott! Norska pengar! Det här betyder ju fler frigjorda resurser till bokrean. Jag hoppas på många många konstböcker, någon mer Marguerite Duras och kanske en kalender också. Jag har ingen kalender för 2009 än (jag har när jag tänker efter nog inte haft någon kalender alls sedan 2006 kanske).

Jag vill i och för sig köpa en ny kappa också. Jag är lite sugen på en i beige bomull. Frågan är ifall det är tantvarning på en sådan (som i hudfärgade nylonstrumpor och låglackade klumpiga läderskor) eller om det är riktigt riktigt snyggt? (jag tänker på en ungefär likadan som Rory Gilmore har i de avsnitt som helgrepriseras nu, vet ni vilken jag menar? Hennes är visserligen i ull, men i en väldigt fin modell) Det kan kanske bli svårt att matcha? Det känns som om man måste klä ner en sådan kappa lite för att slippa tantvibbarna, men problemet är att jag inte bär vare sig blåjeans eller typ randiga halsdukar. Att matcha med enbart svart blir kanske lite väl snyggt? Alltså snyggt som i överdrivet propert och ordentligt.

Arbetsplats

Jag har ordnat en riktig arbetsplats åt mig idag; ett två meter långt skrivbord! Jag har inte haft någon plats för skrivbord sen jag flyttade hemifrån! Jag har legat på min (obäddade) säng eller suttit vid köksbordet eller i en fåtölj, så jag är väldigt glad åt det här. Det står framför fönstret vilket är bra med tanke på min nya hobby: utsikten, och jag har samlat några av mina små bilder i fönsterkarmen (jag tycker inte om blommor, det är så fult. Alltså krukväxter. Snittblommor tycker jag om). Min mammas och pappas bröllopsfoto (det var ett borgerligt bröllop, så de ser ganska normala ut. Igen gräddbakelseklänning eller så, fast de har förstås 70talsfrisyrer), ett litet foto av Bob Dylan där han är ung och tjusig och ler snett mot kameran, en handspegel med en nästan överlastat dekorerad ram och det här:

Lucian Freud, ett tryck alltså, men jag hittar inte vad målningen heter! Är det någon som vet?

..en inramad detalj av den här; Schieles Mutter und kind (1910)

och Blecktrumman! (från den franska utgåvan av filmen)

ps 1 hmmm, jag ser nu att det här kanske ser ut som min bok/film/konst/musiksmak i koncentrerad form eller så. Fast det är inte meningen och det blir inte riktigt sant heller, eller åtminstone inte hela sanningen (går man bara efter det här blir det ju väl mycket Deutschland, Deutschland till exempel).

ps 2 hit måste ni klicka er (obs att sidan tar en stund att ladda, iaf med mitt nät). Nu!

Carousel

En trevlig cirkuslåt for you (sitt inte och vänta på att någonting ska hända i videon, för det gör det inte. Däremot tycker jag att ni ska lyssna och göra någonting annat under tiden. Typ sortera kvitton eller annan tråkig syssla)

Leda

Jag tror att det här med att sitta i min lägenhet hela tiden gör mig lite knäpp (jag har suttit här i över en vecka nu med bara ett par undantag, inte frivilligt alltså utan för fotens skull). Igår grät jag uppe på vinden. Dessutom: jag tror att jag har fått små trycksår på fötterna. Hur kan detta vara möjligt? Jag är inte nittio år! Jag måste ta mig ut härifrån tror jag.

Jag har också fotograferat mina vissna tulpaner. De är fina, men inte så upplyftande, eller hur?

Jag skulle ha jobbat inatt, men mina tjänster behövs inte längre (jag har inte fått sparken eller så alltså, jag skulle ha suttit och vakat över en patient, men han eller hon dog idag. Det blir så konstigt, man får ett samtal: "Du behöver inte komma för X har avlidit" "Nähä" tänker jag och sen tänker jag att jag kan dricka vin i stället, förstår ni? Det blir så konstigt!)

Om ljus

Morandi

Följetongen i februariljusets fotspår: vilsamma, dystert urblekta stilleben/mjölkigt spegelljus. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om det här februariljuset eller inte. Under en period när jag målade en del började jag plötsligt avsky skarpa färger och kontraster. Jag vet inte varför. Ni vet när man tar en bild en ljus dag (fast utan solsken), lite oskarp och sen drar ner kontrasten och ökar ljusstyrkan så mycket man kan? Så ville jag att det skulle se ut, motiv som var urblekta nästan till oigenkännlighet (fast glänsande, jag blandade min egen färg då, mycket professionellt med enbart pigment och massor av linolja), så jag antar att jag tycker om det lite trots allt. Fast när jag började leta februarimålningar gjorde jag det mest för att trösta mina ögon, för att utsikten och mörkret var så förbannat dystert.

(ps vissa hävdar att Morandi ljuger)

The lights, yonder lights

hej jag är 26 år och tycker att det är lite tjusigt att skaka kameran precis när jag trycker av.

Konstkalendern

Jag har kommit på den ultimata februarimålaren: Anselm Kiefer. Eller hur? Jag menar hästskelett. Ruttnande trä. Moddiga järnvägsspår och vitgrå himmel utan minsta gnutta färg!

Grane (1980-93)

Lot's wife (1989)

Celan hjärta hjärta hjärta
boken!

Der Bücherwurm

C. Spitzweg (1850)

Får jag lov att bjuda på lite biblioteksporr såhär på kvällskvisten?

Om fäder

"jag minns min pappa och hur han brukade hålla mig"

SvD igår: vårens litteratur om fäder (i Linderborgs fotspår typ, eller var det någon annan som var först?), "romaner" (ofta debuter) av typen 'jag minns min pappa'. Lite trött va, eller? Ett säkert kort liksom, vad är lättare att romantisera och mytomspinna än fäder/föräldrar? Man har grundstommen, ett historiskt perspektiv, en komplicerad karaktär, en känslomässig anknytning för nerv och känsla... Problemet är väl att det blir en slags mellanlitteratur, varken fiktion eller fakta liksom. Det kanske inte gör någonting i sig, men när fiktionen begränsas (och språket hämmas) av hänsyn till fakta och fakta förvanskas av falska minnesbilder blir det såklart problem. Dessutom: är man intresserad av att skriva en kvalitativ text eller av att reda ut sina egna problem i offentlighetens ljus (med pengar som lockbete, naturligtvis)?

Trots ovanstående resonemang, helt motsägelsefullt, lägger jag härmed upp några gamla teckningar av typen 'jag minns min pappa'. Jo, också jag har genomgått någon slags banalt behov av att "reda ut" en komplicerad relation, och, tja, då ritade jag teckningar. Kul.

min far ser utsåhär idag typ (fast irl ser det inte ut som om han målat läpparna med läppstift)

I småstaden

Tecken på att du bor i en småstad: den intressantaste händelsen en lördag är att helgmålsringningen sänds på tv därifrån.

Boudoir

Bonnard- Nu a Contre-Jour ou l'Eau de Cologne (1907). Ni ser gardinen, tapeten, mattan, soffan? Som en lummig, grönskande trädgård!

Skickas normalt inom 3-6 arbetsdagar: Pris Summa 1 Dödssjukdomen (9789185453924) 89.00 89.00 1 Novaexpressen (9789197569026) 39.00 39.00 1 Venusdeltat : erotiska noveller (9789137129099) 62.00 62.00 Summa 190.00 Fraktavgift 19.00 TOTALT SEK 209.00 Varav moms 11.83

ps 1. tips: inte bara Dödssjukdomen utan ganska många Marguerite Duras reas ut.

ps 2. Venusdeltat beskrivs som "patinerad fransk boudoirpornografi" - vem kan motstå?!

en gammal nederländsk patinerad boudoir + Danae (1636)

Cocaine Blues

Vet ni vad? Folsom Prison-spelningen visas på tv ikväll! SVT klockan åtta.



Ja jo jag vet att det bara är en stillbild. Dumma dumma youtube, det finns aldrig några bra klipp när jag letar! Men lyssna och kolla på ett mugshot då:

We sit here stranded

Idag vill jag inte visa några gråbleka målningar, idag skiner solen, idag vill jag gå ut i staden! Fast jag har fått en löjlig liten krycka och orkar inte ens klättra nerför trapporna i mitt hus.

Av jämnaste grått

Fler februarimålningar:

Balthus - Filette (ok det här är också en litografi, det är svårt att hitta målningar som är grå nog)

G. Richter - Cell (1988)

I övrigt,

status knäet (knät?): ok. Mörklila/rödflammigt blåmärke som breder ut sig över ungefär halva knäskålen, men inte ont.

status foten: mindre bra. Har definitivt stukat (kanske en spricka i ett litet ben eller så, hur vet man det? Finns det några pålitliga tecken att hålla utkik efter?), typ leden? Alltså inte fotleden utan den vid stortån. Haltar, svullen, blå. Och det bultar ännu mer än igår.

Cain/Jaz/The Dice Man

Litterär referens i Hem till gården idag! Slusken förför dotterns flickvän med hjälp av litteraturen, närmare bestämt med The Dice Man. Ett ganska billigt trick.


Jag har också läst den (dock inte i syfte att varken förföra eller förföras), kolla här.

jag föll!

Jag känner mig så dum nu, fast ingen såg mig. Och så känner jag mig lite ledsen för att ingen är här så att jag kan bli tröstad.

Jag satt och åt i köket nyss, hörde hur katten gick loss med klorna på finfåtöljen, STORMADE ut med ett rytande på läpparna - och gjorde världens vurpa. Låg plötsligt på golvet, dova smällen från knäet som slog i ekade i huvudet. Det var evighetslånga sekunder, jag vågade inte röra mig, jag ba' omg omg omg jag har krossat/vridit knäet ur led, jag vågar inte känna efter, åh gud nånting med tån är det också, fan fan fan, jag börjar må illa, se dansande prickar framför ögonen etc etc etc. Och stortån kändes mer och mer som om den låg lös i sitt blod typ.

Jag lyckades resa mig och det var ganska lugnt, det gjorde vansinnigt ont men jag kunde iaf konstatera att inget var brutet, men kände mig yr igen och praktiskt taget segnade ner på golvet och fick ligga kvar i typ EN KVART. Fast nu är det bra igen förutom att jag i stället för vänster fot och knä har bultande, ömma klumpar.

Februariljuset

O. Billgren (1971)

När man inte hittar någon målning grå nog att spegla verkligheten får man ta till litografins rasterprickar.

Läst: In i öknen

(jag ljuger lite, de sista tre små novellerna har jag ännu inte läst. Döden i Damaskus gjorde mig mätt för ögonblicket, fast på ett bra sätt - se nedan)

Jag läste Svart öken som var ganska intetsägande eller snarare lite trött i formen; ni vet, ung kvinna söker.. vad? Mening? Något som får henne att känna sig levande? Balansen mellan att vara människa och kvinna? Någonting åt det hållet.

Hekates ormar var fin (syskonskapet var så, ja faktiskt ömsint skildrat), och så även Öppna ögon, med det rena, svala, underliga barnet som tränger fram ur ökenhettan (ja, barnet. Vad är det med mig? Jag är i allmänhet inte förtjust i barn men de var faktiskt det fina med de här novellerna).

Men! Sen läste jag Döden i Damaskus, och där hittade jag någonting som talade till mig. Lite pusseldeckarintrig (fast mer känsla än intrig, när jag tänker efter), lite lek med slumpen, lite mystik, lite lismande, hycklande jungianer och ganska mycket galenskap. Mystiskt, oroande och liksom mustigt ändå. Väldigt mättande för att vara en 63 sidor lång novell.

Ökenlandskapet, som gemensam nämnare, bildar en ram för kvinnorna som vistas i den. Jag tycker inte att öknen, var den än ligger, är någon särskilt exotiskt lockande plats, men hetta och galenskap, tappande av sig själv är en kombination som fungerar. Som i Främlingen, där "ljuset som en kniv bryter upp hans skalle" (citerat i Döden...). Det jag saknar är konstreferenserna! Jag tycker om konstreferenser och jag var säker på att Anna-Karin Palm skulle ge mig det, men nej, jag antar att jag får gå till Målarens döttrar i stället.

Tulips

Jag har varit upptagen med att fylla år och annat i helgen. Jag har fått massor av tulpaner, det ser så vuxet ut att ha framme, titta:

Bukett nummer ett, vita med videkvistar (tror jag)

Bukett nummer två, rödgula. Jag fick det här fina bordet i present också!

Tulpanerna i bukett nummer tre är ljusrosa och ser frostnupna ut, jag vet inte vad jag har gjort för fel men de har liksom skrumpnat lite fast de inte har slagit ut än.

Dagens dagens

Porträtt: Toni Morrison

Kunskapskanalen klockan 21 (från Nobels år 1993).

Utsikts/väderbloggen

Jag är som besatt av min nya utsikt. Jag tar minst tio olika vyer varje dag, men det ändrar sig ju hela tiden! Idag är det t.ex. en dimmig gråvit massa med skarp silvergravyr, jfr den flammande (nåja) solnedgången.

(om)läst: Räddaren i nöden

Språket känns hopplöst daterat, det är framför allt det jag tänker på när jag läser om Salinger. Inte precis föråldrat, för visst kan man höra liknande jargonger idag, men då hos - jag vet inte; typ orakade, gråsprängda söderkisar i stället för hipsters klädda i acne och american apparel (eller vad de nu har, ni fattar). Inte hos unga människor i alla fall. Det kan ju vara den svenska översättningen förstås, det vet jag inte (nu kollade jag, min utgåva är översatt av Birgitta Hammar 1979, finns också en "ny"översättning av Klas Östergren från 1987. Nu har jag ju inte läst 1987 års-, den kanske är toppen, men annars kanske en ny nyöversättning vore något? Jag vill minnas att Gentlemen från 1980 är full av uttryck som inte känns så heta idag, av typen "din gamle galosch"). Fast det funkar ändå, eftersom romanen är en lång monolog ger språket mest intrycket av att Holden är den här förvirrade karaktären med ett alldeles eget, påhittat sätt att uttrycka sig.

Hursomhelst. Förra gången tyckte jag att Räddaren.. var småkul, lite som en amerikansk independentfilm (typ Wes Anderson eller Zach Braff, knäppa, skickligt berättade historier. Små odysséer, liksom). Nu tänker jag mest på språket och på maniska, ensamma, desperata människor jag känt. Fick lite mer substans den här gången, och även om den inte precis är någon existentiell tungviktare fick den mig att tänka. Det gillar jag.

Sunset Blvd

Uppdatering: solnedgångsskyline från i eftermiddags. Notera lyftkranen! (kan det t.o.m. kallas skylift? eller är det något annat? Annars hade det varit fint; en skyline med skylift liksom) Nu guppar inte solen längre, den har tryckts undan av molnens tunga grå massa.

Skyline

Solen guppar på flytande, vågigt violetta moln idag

ps dagens köp är en fin kjol och Anna-Karin Palms novellsamling I öknen. Mycket bra med noveller nu. Jag har läst hennes debut Faunen som var ganska fin. Har inte läst Målarens döttrar, men den behandlar som jag förstår det (liksom Faunen) konstnärlighet och bilders betydelse, och jag älskar att läsa bra texter om konst.

När jag var ung del 4 (Skrattets rike)

Jag lånade då på biblioteket en märklig liten bok som väl närmast sorterar under "magisk realism", fast det förstod jag inte då. Traumatiserad filmstjärneson från Connecticut åker till en håla i amerikanska södern för att skriva en biografi om författaren som skriver de mest fantastiska, drömska barnböcker:

Skrattets rike var upplyst av ögon som ingen hade sett.

Jag tyckte att det där var sällsamt vackert då: "upplyst av ögon som ingen hade sett"! Svindlande tanke! Nu har skimret förstås nötts och skavts bort, och nu tycker jag väl mest att det är skildringen av småstadssödern som är det vackra (och att de talande pitbullterrierna och den fåniga twisten för att inte tala om kärlekstriangeln känns hopplöst bedrövliga). Vad är det förresten egentligen med den amerikanska södern som känns så romantiskt? Pickups och verandor och hagelbössor och ödsliga bensinstationer? Gungstolar? Homofober? Traktorfestivaler?