När jag var ung del 4 (Skrattets rike)

Jag lånade då på biblioteket en märklig liten bok som väl närmast sorterar under "magisk realism", fast det förstod jag inte då. Traumatiserad filmstjärneson från Connecticut åker till en håla i amerikanska södern för att skriva en biografi om författaren som skriver de mest fantastiska, drömska barnböcker:

Skrattets rike var upplyst av ögon som ingen hade sett.

Jag tyckte att det där var sällsamt vackert då: "upplyst av ögon som ingen hade sett"! Svindlande tanke! Nu har skimret förstås nötts och skavts bort, och nu tycker jag väl mest att det är skildringen av småstadssödern som är det vackra (och att de talande pitbullterrierna och den fåniga twisten för att inte tala om kärlekstriangeln känns hopplöst bedrövliga). Vad är det förresten egentligen med den amerikanska södern som känns så romantiskt? Pickups och verandor och hagelbössor och ödsliga bensinstationer? Gungstolar? Homofober? Traktorfestivaler?

När jag var ung del 3

Det här är ju inte så litteraturrelaterat, men jag kom att tänka på min första idol. Candy i Candy Candy! Kommer ni ihåg serien? Jag vet inte så mycket om den, men det är typ en väldigt amerikaniserad form av manga, en riktig snyfthistoria om Candy som bor på barnhem och adopteras av en rik familj med elaka styvsyskon. Sen lite olycklig kärlek på det (fast lycklig i slutet förstås). Varenda gång vi var i hyrvideobutiken fick jag hyra ett avsnitt och jag såg dem om och om igen.

Och ni måste lyssna på introlåten, den är så bra:

När jag var ung del 2 (om läsning)

När jag skrev om hur det var när jag var ung (förra gången) nämnde jag väl något om hur slumpmässigt läsandet var på den tiden (när jag var ung alltså, inte den specifika tiden)? Vilket får mig att tänka på hur man egentligen väljer böcker. Nu läser jag ju litteraturvetenskap och får massor av Bra litteratur serverad (vissa saker faller mig förstås mer på läppen än andra, men jag kan inte säga att en enda bok har varit slöseri med tid, även om jag gnällt ibland och tyckt att det varit jobbigt). Vilket i sin tur ger massor av ingångar till annan litteratur. Sen har vi kultursidor, bloggar, böcker som automatiskt leder till andra, kompistips (inte så många där, kanske)... Det är inte konstigt att att läsa-högen är ständigt växande.

Men det var om det förflutna vi skulle tala, eller hur? Innan vi läste kultursidor, ja, innan vi ens hade internet. Och när det enda vi läste i skolan bara var jobbiga krav (den enda bok jag kommer ihåg att jag läste i skolan var Swifts Gullivers resor. Jag förstår att det måste ha varit fler, men de verkar ha raderats ur minnet). Ändå var jag en STOR bokslukare (är fortfarande. Har aldrig slutat sluka). Jag läste allt, och på ett sätt kan jag sakna känslan att vara så aningslös, stå så totalt utan referenser och med ett öppet sinne. Tänk att så förutsättningslöst läsa allt med samma allvar, oavsett om det står Danielle Steel eller John Steinbeck på försättsbladet.

Den första vuxenbok jag kommer ihåg att jag läste är Flickan från den röda jorden av Cécile Drouin. En fruktansvärd postkolonial historia om en fransk familj i Indokina, där den lilla dottern flyr det kärlekslösa hemmet och i stället föröker skapa en identitet bland "de gula", ett folk som hatar hennes hudfärg, klasstillhörighet, ja, det som ofta ligger till grunden för byggandet av en identitet och en plats i världen. Rasism, våld, utanförskap och förtryck var min första bekantskap med litteraturen (alltså vuxenlitteraturen), och jag tror att jag var nio år. Jag inbillar mig att den där första boken på något sätt lagt grunden till en litterär smak eller ett sätt att förhålla sig till läsning, och att den kom i mina händer var enbart en slump (jag fick den av en intet ont anande släkting som trodde att det var en barnbok som handlade om kinesiska folksagor). I mitt fall har alltså slumpen fått styra, och den gjorde mig till.. litteraturvetare.

Hur har ni skapat era referenser?

När jag var ung del 1 (alberte)

Det är sällan jag skriver om böcker jag läst innan den här bloggens tillkomst, dvs när jag var ung. Men min läskarriär började ju långt innan. Jag har varit i bokslukaråldern i typ tjugo år nu (om man räknar från och med att jag lärde mig läsa över huvud taget) och har läst en del.

Jag hade, när jag var i kanske trettonårsåldern, läst några Kerstin Thorvall-böcker ur mammas bokhylla (jag vet! Jättemärkliga böcker för en trettonåring, men på den tiden hade jag inga preferenser utan gick på, eeh, titlar och omslagsbilder typ). Den som har läst henne vet att hon strör massor av Cora Sandel-referenser omkring sig och när jag senare hittade trilogin om Alberte billigt på en bokrea slog jag till.

Böckerna i trilogin är alltså Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Skrivna typ på 30talet och utspelar sig i Norge och i Paris. Första boken handlar om Alberte och hennes relation till sin familj, framför allt till brodern Jakob men också till mamman, som är ganska märklig (vad är det med mödrar och döttrar i litteraturen? Det vimlar av kvinnor som hatar sina döttrar). Bakgrunden är ett bottenfruset, mörkt snötäckt norgelandskap. I den andra boken har Alberte flytt till Paris (det är typ 1910tal) och lever bland konstnärer och bohemer fast utan att egentligen själv göra någonting annat än att bara driva omkring. I den sista boken har Alberte blivit med barn och bildat familj med en norsk konstnär hon egentligen inte tycker om , och de återvänder till Norge.

(fast egentligen handlar alltihop om Alberte, hennes komplexitet är i centrum medan allt annat bildar en fond, bara)

Själva grejen med albertetrilogin är att det är ett psykologiskt kvinnoporträtt och ett tidsdokument, fast när jag läste tyckte jag att tidsbarriären försvann och pärmarna öppnade sig. Jag älskade Alberte och friheten och kände så väl igen mig i livsledan, osäkerheten, rädslan och den totala sysslolösheten, att bara låta sig fösas med (fast vilken tonårstjej skulle inte känna igen sig i det).