Jag hade, när jag var i kanske trettonårsåldern, läst några Kerstin Thorvall-böcker ur mammas bokhylla (jag vet! Jättemärkliga böcker för en trettonåring, men på den tiden hade jag inga preferenser utan gick på, eeh, titlar och omslagsbilder typ). Den som har läst henne vet att hon strör massor av Cora Sandel-referenser omkring sig och när jag senare hittade trilogin om Alberte billigt på en bokrea slog jag till.
Böckerna i trilogin är alltså Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Skrivna typ på 30talet och utspelar sig i Norge och i Paris. Första boken handlar om Alberte och hennes relation till sin familj, framför allt till brodern Jakob men också till mamman, som är ganska märklig (vad är det med mödrar och döttrar i litteraturen? Det vimlar av kvinnor som hatar sina döttrar). Bakgrunden är ett bottenfruset, mörkt snötäckt norgelandskap. I den andra boken har Alberte flytt till Paris (det är typ 1910tal) och lever bland konstnärer och bohemer fast utan att egentligen själv göra någonting annat än att bara driva omkring. I den sista boken har Alberte blivit med barn och bildat familj med en norsk konstnär hon egentligen inte tycker om , och de återvänder till Norge.
(fast egentligen handlar alltihop om Alberte, hennes komplexitet är i centrum medan allt annat bildar en fond, bara)
Själva grejen med albertetrilogin är att det är ett psykologiskt kvinnoporträtt och ett tidsdokument, fast när jag läste tyckte jag att tidsbarriären försvann och pärmarna öppnade sig. Jag älskade Alberte och friheten och kände så väl igen mig i livsledan, osäkerheten, rädslan och den totala sysslolösheten, att bara låta sig fösas med (fast vilken tonårstjej skulle inte känna igen sig i det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar