Läst: Vad jag älskade

Usch, vad det är svårt att skriva om böcker som man tycker riktigt mycket om. Som Vad jag älskade. Men ok. Det är inte en roman som är himlastormande och bär iväg med en bortom tid och rum, så att man glömmer att äta, glömmer att klä på sig och bara ligger och vrider sig i skrynkliga lakan medan man bläddrar och bläddrar. Inte en sådan.

Det här är en bok som är så full av intelligens och intellektualism att jag anar att vissa kan tycka att Siri Hustvedt är irriterande pretentiös. Inte jag dock, inte för att jag är bättre än andra utan bara för att jag tycker att det är så intressanta ämnen i den här boken - om konst och hur man tittar på den, om hysteriska kvinnor, om vansinne och om ondska.

Själva historien är ganska simpel, även om den i andra hälften innehåller ett visst mått av spänning. Behållningen ligger i stället i alla de här ämnena, speciellt i beskrivningen av konsten (fast jag är ju väldigt intresserad av konst, för andra är det kanske inte så kul, jag vet inte). Sida upp och sida ner med långa beskrivningar av konstverk (ekfras ni vet, ung. att fånga en bild i ord), målningar i början och slutligen bara saker, sammansättningar som säljs för massor av pengar. Jag tycker att den som undrar vad som definierar konst och vad det egentligen är för värde i installationer av saker som kallas konst ska läsa den här romanen, för den förklarar det på ett bra sätt (och dessutom utan att ge några pekpinnar eller vara tråkig).