Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig att köpa den här boken. Inte alls min grej egentligen, men den har ju blivit så hyllad och så kom ju filmen och då måste jag ju ha läst boken och blablabla. Och jag gillar ju vampyrfilmer (rättar genast mig själv: jag gillar ju en vampyrs bekännelser).
Ja, det känns väl inte som slöseri med tid direkt, man fastnar i boken som man alltid gör när det handlar om död och hemskheter (en universell sanning, verkar det som). Men det absolut obehagligaste i boken är inte mördandet eller de groteska kropparna - jag gillar freaks och groteskeri - utan skildrandet av den absolut vedervärdiga förorten (Blackeberg). Oouuäääh. Alkisarna som hänger hos kvarterskinesen, kidsen som sniffar lim, mobbingen, betongen, tunnelbanan, dysterheten. Det ligger alldeles för nära för att kännas kittlande läskigt. Lite som att möta en massmördare (fascinerande) eller en noshörning (farlig och aggressiv) eller vadsomhelst öga mot öga, utan ett galler, en tvskärm, ett skikt som separerar. Inte alls charmigt eller tilltalande. Jag har alldeles för mycket erfarenhet av grå betong för att den ska kännas exotisk, och jag vill aldrig dit igen.
Och just det ja, John Ajvide Lindqvist har skrivit (han är tydligen trollkarl också, eh?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar