När jag var ung del 4 (Skrattets rike)

Jag lånade då på biblioteket en märklig liten bok som väl närmast sorterar under "magisk realism", fast det förstod jag inte då. Traumatiserad filmstjärneson från Connecticut åker till en håla i amerikanska södern för att skriva en biografi om författaren som skriver de mest fantastiska, drömska barnböcker:

Skrattets rike var upplyst av ögon som ingen hade sett.

Jag tyckte att det där var sällsamt vackert då: "upplyst av ögon som ingen hade sett"! Svindlande tanke! Nu har skimret förstås nötts och skavts bort, och nu tycker jag väl mest att det är skildringen av småstadssödern som är det vackra (och att de talande pitbullterrierna och den fåniga twisten för att inte tala om kärlekstriangeln känns hopplöst bedrövliga). Vad är det förresten egentligen med den amerikanska södern som känns så romantiskt? Pickups och verandor och hagelbössor och ödsliga bensinstationer? Gungstolar? Homofober? Traktorfestivaler?