Språket känns hopplöst daterat, det är framför allt det jag tänker på när jag läser om Salinger. Inte precis föråldrat, för visst kan man höra liknande jargonger idag, men då hos - jag vet inte; typ orakade, gråsprängda söderkisar i stället för hipsters klädda i acne och american apparel (eller vad de nu har, ni fattar). Inte hos unga människor i alla fall. Det kan ju vara den svenska översättningen förstås, det vet jag inte (nu kollade jag, min utgåva är översatt av Birgitta Hammar 1979, finns också en "ny"översättning av Klas Östergren från 1987. Nu har jag ju inte läst 1987 års-, den kanske är toppen, men annars kanske en ny nyöversättning vore något? Jag vill minnas att Gentlemen från 1980 är full av uttryck som inte känns så heta idag, av typen "din gamle galosch"). Fast det funkar ändå, eftersom romanen är en lång monolog ger språket mest intrycket av att Holden är den här förvirrade karaktären med ett alldeles eget, påhittat sätt att uttrycka sig.
Hursomhelst. Förra gången tyckte jag att Räddaren.. var småkul, lite som en amerikansk independentfilm (typ Wes Anderson eller Zach Braff, knäppa, skickligt berättade historier. Små odysséer, liksom). Nu tänker jag mest på språket och på maniska, ensamma, desperata människor jag känt. Fick lite mer substans den här gången, och även om den inte precis är någon existentiell tungviktare fick den mig att tänka. Det gillar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar