Läst: In i öknen

(jag ljuger lite, de sista tre små novellerna har jag ännu inte läst. Döden i Damaskus gjorde mig mätt för ögonblicket, fast på ett bra sätt - se nedan)

Jag läste Svart öken som var ganska intetsägande eller snarare lite trött i formen; ni vet, ung kvinna söker.. vad? Mening? Något som får henne att känna sig levande? Balansen mellan att vara människa och kvinna? Någonting åt det hållet.

Hekates ormar var fin (syskonskapet var så, ja faktiskt ömsint skildrat), och så även Öppna ögon, med det rena, svala, underliga barnet som tränger fram ur ökenhettan (ja, barnet. Vad är det med mig? Jag är i allmänhet inte förtjust i barn men de var faktiskt det fina med de här novellerna).

Men! Sen läste jag Döden i Damaskus, och där hittade jag någonting som talade till mig. Lite pusseldeckarintrig (fast mer känsla än intrig, när jag tänker efter), lite lek med slumpen, lite mystik, lite lismande, hycklande jungianer och ganska mycket galenskap. Mystiskt, oroande och liksom mustigt ändå. Väldigt mättande för att vara en 63 sidor lång novell.

Ökenlandskapet, som gemensam nämnare, bildar en ram för kvinnorna som vistas i den. Jag tycker inte att öknen, var den än ligger, är någon särskilt exotiskt lockande plats, men hetta och galenskap, tappande av sig själv är en kombination som fungerar. Som i Främlingen, där "ljuset som en kniv bryter upp hans skalle" (citerat i Döden...). Det jag saknar är konstreferenserna! Jag tycker om konstreferenser och jag var säker på att Anna-Karin Palm skulle ge mig det, men nej, jag antar att jag får gå till Målarens döttrar i stället.