Jag har kommit på den ultimata februarimålaren: Anselm Kiefer. Eller hur? Jag menar hästskelett. Ruttnande trä. Moddiga järnvägsspår och vitgrå himmel utan minsta gnutta färg!
Järnvägsspår har alltid framkallat någon form av längtan hos mig, av att lämna och dra iväg. Kanske en romantisering från ungdomens dagar, men de där spåren tar en i vart fall, nästan.., vart man vill.. OM man vill....:)
Jag tycker att järnvägsspår är ganska snygga, men de har aldrig utövat ngn lockelse för mig. Kanske symboliken blir FÖR övertydlig för min smak? När det blir för mycket längtar jag i stället marken, längtar stenarne!
2 kommentarer:
Järnvägsspår har alltid framkallat någon form av längtan hos mig, av att lämna och dra iväg.
Kanske en romantisering från ungdomens dagar, men de där spåren tar en i vart fall, nästan.., vart man vill.. OM man vill....:)
Jag tycker att järnvägsspår är ganska snygga, men de har aldrig utövat ngn lockelse för mig. Kanske symboliken blir FÖR övertydlig för min smak? När det blir för mycket längtar jag i stället marken, längtar stenarne!
Skicka en kommentar