Jag gillar början och slutet. Inte mitten. Början, när Luke Rhinehart (författare och huvudperson) tar sina första trevande steg till ett liv av oberäknelighet och slump (nämligen att låta tärningskast styra vissa beslut), är bra. Slutet är också bra, där en till synes oskyldig lek med slumpen utvecklas till en livsåskådningsprincip som är starkt kritisk mot traditionella psykiatriska metoder samtidigt som den speglar 70talets fria anda. Men mitten alltså. En enda lång obehaglig skildring av sexorgier (där våldtäkt är huvudingrediensen) och människor som uppträder som lallande idioter. Fruktansvärda kvinnoskildringar (till och med jag blir upprörd, jag som annars anser att fiktion är fiktion och inte politik).
Jag gillar idén eller experimentet (vad händer om individualiteten utplånas och människans beteende och handlingar utförs slumpmässigt), men inte hur det genomförs. Det känns bara sensationslystet och glupskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar