Tåg.

Jag åkte tåg häromdagen. Tåg är så oromantiska nuförtiden, visste ni det? Väldigt lite av mystiska (trevliga) främlingar, läderbagage, gemytligt dunkande och ångvisslande och romantiskt tittande-ut-genom-fönstret och väldigt mycket av trängsel, förseningar, dyra biljetter, barnskrik, dålig lukt och människor som högljutt talar i telefon.

Nämnda dag råkade jag dessutom stöta på en mycket underlig människa. En gubbe i 60-70-årsåldern. Min strategi vad gäller tågåkande är enkel: jag har musik i öronen, en bok att läsa och undviker varje form av ögonkontakt, men det fungerade inte med den här gubben. Han kastade sig ner i sätet mittemot, fixerade mig och sa uppfordrande:

TUFF-TUFF!
Jag: försöker mig på ett litet leende och önskar mig långt därifrån.
Crazy gubbe: Tåget säger tuff. Tufftufftufftufftuff!

Varpå han ser ut genom fönstret en stund. Jag andas ut. Men plötsligt är han igång igen:

Gubbe (vrålar): HAR DU MUSIIIK?
Jag: Eh, ja.
Gubbe: JA VILL HÖÖÖÖÖÖRAAA! GE MIG!!
Jag: Nej, den är, eeeh, den är.. avstängd.

Gubben nöjer sig med det. Men när vi åker förbi ett vattendrag:

Gubbe (pekar på vattnet, sedan på mig): DU SIMMA? SIMMA?
Jag: Nej, jag ska inte simma.
Gubbe: Jag kan simma. JAG ÄR GRODAN BOLL! GRODAN BOLL GRODAN BOLL! Grodan (mutter mutter), boll boll boll.

Då var det som tur var dags för mig att gå av.