Det här är John Irvings andra roman, och den tidigaste jag har läst (debuten heter Släpp björnarna loss och är -SURPRISE!- slutsåld överallt. Den här också, men den hittade jag ju på miniantikvariatet). Och det märks att det är en tidig roman, för Irving har inte hittat stilen än. Han experimenterar med tempus, berättarperspektiv, omkastar tidsföljden och alltihop blir ganska rörigt. Jag antar att nya författare känner pressen av att vara experimentella och avant-garde, men jag kan inte tänka mig någon författare som den beskrivningen skulle passa lika illa som den passar Irving. Han berättar om skruvade saker, visst, men själva formen för berättandet är vanligtvis väldigt konventionell.
Historien i sig är ganska tråkig, men den innehåller en del kul scener, som huvudpersonens kompis som då och då hamnar i insulinkoma och därför har graverade hundbrickor kring halsen ("Jag är inte full!" "Jag har diabetes!" "Vad ni ser är en insulinreaktion." "Mata mig med socker, snabbt!"), eller när huvudpersonen Bogus diskret försöker vänstra men hamnar i en minst sagt absurd situation med döda änder, sönderskurna fötter och källarhål.
Vattenståndet får bara med tvekan godkänt. Läs Garp och hans värld i stället, eller min favorit - Hotell New Hampshire.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar