Fredagsteckning

Gotta love Gio'

Jag skrev ju härom dagen att Egon Schiele är världens bäste tecknare eller något i den stilen. Men. Jag glömde ju Giacometti! Reviderar därför mitt uttalande:

Egon Schiele och Alberto Giacometti är världens bästa tecknare (jag är dock den förste att erkänna att det är en högst subjektiv och personlig uppfattning. Men kom igen! Kolla på teckningarna!)

Henry le gourmand

Om jag fick välja en personlig kock tror jag att Henry Morgan ur Gentlemen (Klas Östergren) skulle vara ett ypperligt val. Lite väl svulstig kanske, men vilken passion:

Henry slet på sig ett flottigt förkläde och i ett furiöst tempo i takt med radions skvalmusik gick hans barmästararmar som trumpinnar genom köket i det han dukade fram vad hans alltid påvra skafferi kunde gömma: först ett par glas grumlig och närande guava-juice för att släcka de allra häftigaste begären; sedan ett par skivor hembakt franskt lantbröd, rostat så att det salta smöret rann ner ordentligt och emmentalerosten mjuknade och Wilkin & Gooseberry-marmeladen tinade; sedan ett glas morotsjuice, ett halvt paket bacon och ett stekt ägg med tysk kanelketchup, nersköljt med rikligt med apelsinjuice; på detta lassade han in en tallrik filmjölk med nedpiskad gräddfil och müsli för att toppa med en kopp Chicorée café solubles som som piskats ned i het och fet mjölk.

Läst: Låt den rätte komma in

Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig att köpa den här boken. Inte alls min grej egentligen, men den har ju blivit så hyllad och så kom ju filmen och då måste jag ju ha läst boken och blablabla. Och jag gillar ju vampyrfilmer (rättar genast mig själv: jag gillar ju en vampyrs bekännelser).

Ja, det känns väl inte som slöseri med tid direkt, man fastnar i boken som man alltid gör när det handlar om död och hemskheter (en universell sanning, verkar det som). Men det absolut obehagligaste i boken är inte mördandet eller de groteska kropparna - jag gillar freaks och groteskeri - utan skildrandet av den absolut vedervärdiga förorten (Blackeberg). Oouuäääh. Alkisarna som hänger hos kvarterskinesen, kidsen som sniffar lim, mobbingen, betongen, tunnelbanan, dysterheten. Det ligger alldeles för nära för att kännas kittlande läskigt. Lite som att möta en massmördare (fascinerande) eller en noshörning (farlig och aggressiv) eller vadsomhelst öga mot öga, utan ett galler, en tvskärm, ett skikt som separerar. Inte alls charmigt eller tilltalande. Jag har alldeles för mycket erfarenhet av grå betong för att den ska kännas exotisk, och jag vill aldrig dit igen.

Och just det ja, John Ajvide Lindqvist har skrivit (han är tydligen trollkarl också, eh?)

Hemma hos mig

Den här bilden tog tog jag inte av inredningsskäl utan för att visa att JAG gjort målningen som hänger på väggen. Jag jag jag.

Fast nu har jag möblerat om (och ja, klart att jag passade på att plåta när jag städat. Ofta jag har kuddarna prydligt ordnade i soffan liksom. Och ni får tänka er att möbler och golv normalt sett täcks av ett lager papper, tidningar och böcker. Och halvt urdruckna kaffekoppar).

Musa av tusen ansikten

Det finns få saker inom mode som jag går igång på så mycket som när det kopplas till konst (det skulle vara bokmalsmode då, fast ändå.. nej.). Hos Therese Bohman hittade jag ett fotoreportage där Julianne Moore i designerkläder plåtats utifrån tolkningar av olika målningar.

E. Schiele - Edith assise à la jambe repliée (jag hittar inte den tyska eller engelska titeln!) (1917)

Foto Peter Lindberg.

Egon Schiele är en av de mest fascinerande konstnärerna någonsin tycker jag. Jag tycker väl kanske inte alltid att motiven är så tilltalande (Schiele producerade enorma mängder pornografiska teckningar), men det finns ingen bättre tecknare och jag tycker om den grova, smutsiga målartekniken i kombination med de rena, eleganta linjerna (kolla bilden ovan eller till exempel här). Och fotografiet är väldigt väldigt fint. Det är så bra att modcevärlden är intresserad av konst, för då lever den kvar och förhoppningsvis hittar den nya anhängare också.

Kolla här för fler tolkningar av bland annat Modigliani, Ingrés och Klimt.

Panic

(förlåt, jag är så trött. Allt lugnar ner sig snart snart. Lyssna på det här så länge)

Läst: Kärlekens historia

Kärlekens historia (Nicole Krauss) är smart, det är väldigt newyorkskt, det är livslång kärlek, förvecklingar och typiskt modernistiskt disponerat.

Lite kul med de små teckningarna och kapitelrubrikerna. Bäst är sidospåret med huvudpersonens lillebror som är övertygad om att han är en ny Messias och bygger en ark, men annars tycker jag inte att det är så engagerande, tyvärr.

En bokkö.

Jag borde vara gladare än vad jag är, i alla fall med tanke på all de böcker som ligger och väntar på att bli lästa:

(Middlesex av Jeffrey Eugenides, Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates, Tärningsspelaren av Luke Rhinehart, Illusionernas bok av Paul Auster och Vattenståndet av John Irving)

(och dessutom Den hemliga historien av Donna Tartt som jag ska låna på biblioteket för den finns irriterande nog inte att köpa)

Här sitter jag och väntar på någon

(fast jag städar frenetiskt så länge, och lyssnar på the smiths väldigt högt)

Ett rum med utsikt (kvällstid)

Bästa tidsfördrivet på väg

Hej!

Vi har idag skickat följande böcker i din order nr xxxxxx:

Antal ISBN Titel 1 1846094925 DYLAN, BOB:LITTLE BLACK SONGBK 1 9170010277 AUSTER, PAUL:ILLUSIONERNAS BOK 1 9170373426 AJVIDE LINDQVIST, J:LÅT DEN RÄTTE KOMMA 1 9185267813 AUSTER, PAUL:DEN RÖDA ANTECKNINGSBOKEN :

Music when the lights go out

(nej, jag är ingen drogromantiker. Jag tycker bara att den här versionen är så väldigt fin)

Läst: Vad jag älskade

Usch, vad det är svårt att skriva om böcker som man tycker riktigt mycket om. Som Vad jag älskade. Men ok. Det är inte en roman som är himlastormande och bär iväg med en bortom tid och rum, så att man glömmer att äta, glömmer att klä på sig och bara ligger och vrider sig i skrynkliga lakan medan man bläddrar och bläddrar. Inte en sådan.

Det här är en bok som är så full av intelligens och intellektualism att jag anar att vissa kan tycka att Siri Hustvedt är irriterande pretentiös. Inte jag dock, inte för att jag är bättre än andra utan bara för att jag tycker att det är så intressanta ämnen i den här boken - om konst och hur man tittar på den, om hysteriska kvinnor, om vansinne och om ondska.

Själva historien är ganska simpel, även om den i andra hälften innehåller ett visst mått av spänning. Behållningen ligger i stället i alla de här ämnena, speciellt i beskrivningen av konsten (fast jag är ju väldigt intresserad av konst, för andra är det kanske inte så kul, jag vet inte). Sida upp och sida ner med långa beskrivningar av konstverk (ekfras ni vet, ung. att fånga en bild i ord), målningar i början och slutligen bara saker, sammansättningar som säljs för massor av pengar. Jag tycker att den som undrar vad som definierar konst och vad det egentligen är för värde i installationer av saker som kallas konst ska läsa den här romanen, för den förklarar det på ett bra sätt (och dessutom utan att ge några pekpinnar eller vara tråkig).

Inferno

En skiss från Infernobloggen

Åh vad jag önskar att jag hade läst Inferno! För då hade jag kunnat följa Fabian Göransons arbetsblogg. Han håller nämligen på att göra Inferno i serieversion (ni vet, en serie av romanen. Det har väl nån gjort på Röda rummet? Och på massa annat förstås). Jag är lite töntig och vill läsa orginalet först, men förhoppningsvis kommer jag att ha gjort det när serieromanen är färdig.

Om ni redan har läst Inferno (eller inte är så noga med sånt), läs Infernobloggen!

Skickar kyss ifrån Helsingborg

Först hade vi ett tråkigt ärende att göra och sen åt vi skräpmat.

Vid den här fontänen åt vi. På den är Tycho Brahes valspråk graverat, det betyder Varken makt eller rikedom, endast konstens och vetenskapens välde består.

Vi fikade på ett 50talskafé.

Vi köpte salta patroner där, det är världens godaste godis typ.

På kaféets ovanvåning fanns ett pyttelitet antikvariat, tre bokhyllor typ. Men där hittade jag John Irvings Vattenståndet för 40 kronor (och det var så himla bra eftersom den inte finns att köpa på svenska längre och jag är för lat för att läsa på engelska, och mitt bibliotek har den inte och jag är för lat för att fjärrlåna. Ergo har jag inte läst den här!)

(vad är förresten grejen med att sluta sälja en massa böcker? Alltså att förlaget sålt slut på en titel och låter bli att trycka nya upplagor? Det händer mig jämt att böcker inte går att köpa och det är så i-r-r-i-t-e-r-a-n-d-e)

När jag var ung del 2 (om läsning)

När jag skrev om hur det var när jag var ung (förra gången) nämnde jag väl något om hur slumpmässigt läsandet var på den tiden (när jag var ung alltså, inte den specifika tiden)? Vilket får mig att tänka på hur man egentligen väljer böcker. Nu läser jag ju litteraturvetenskap och får massor av Bra litteratur serverad (vissa saker faller mig förstås mer på läppen än andra, men jag kan inte säga att en enda bok har varit slöseri med tid, även om jag gnällt ibland och tyckt att det varit jobbigt). Vilket i sin tur ger massor av ingångar till annan litteratur. Sen har vi kultursidor, bloggar, böcker som automatiskt leder till andra, kompistips (inte så många där, kanske)... Det är inte konstigt att att läsa-högen är ständigt växande.

Men det var om det förflutna vi skulle tala, eller hur? Innan vi läste kultursidor, ja, innan vi ens hade internet. Och när det enda vi läste i skolan bara var jobbiga krav (den enda bok jag kommer ihåg att jag läste i skolan var Swifts Gullivers resor. Jag förstår att det måste ha varit fler, men de verkar ha raderats ur minnet). Ändå var jag en STOR bokslukare (är fortfarande. Har aldrig slutat sluka). Jag läste allt, och på ett sätt kan jag sakna känslan att vara så aningslös, stå så totalt utan referenser och med ett öppet sinne. Tänk att så förutsättningslöst läsa allt med samma allvar, oavsett om det står Danielle Steel eller John Steinbeck på försättsbladet.

Den första vuxenbok jag kommer ihåg att jag läste är Flickan från den röda jorden av Cécile Drouin. En fruktansvärd postkolonial historia om en fransk familj i Indokina, där den lilla dottern flyr det kärlekslösa hemmet och i stället föröker skapa en identitet bland "de gula", ett folk som hatar hennes hudfärg, klasstillhörighet, ja, det som ofta ligger till grunden för byggandet av en identitet och en plats i världen. Rasism, våld, utanförskap och förtryck var min första bekantskap med litteraturen (alltså vuxenlitteraturen), och jag tror att jag var nio år. Jag inbillar mig att den där första boken på något sätt lagt grunden till en litterär smak eller ett sätt att förhålla sig till läsning, och att den kom i mina händer var enbart en slump (jag fick den av en intet ont anande släkting som trodde att det var en barnbok som handlade om kinesiska folksagor). I mitt fall har alltså slumpen fått styra, och den gjorde mig till.. litteraturvetare.

Hur har ni skapat era referenser?

Strange fruit

En bekännelse

Jag har börjat kolla på Gilmore Girls på helgerna. Tönt? Eller bra?

(det är nog mest skolgrejen som jag tycker är bra. Som Döda poeters sällskap eller Fördjupade studier i katastroffysik eller Den hemliga historien, som jag i och för sig inte har läst än. Har inte haft tid. Men nu! När jag har läst Vad jag älskade och Kärlekens historia. Snart..)

Återställare.

Mannen utan huvud

(det här var barack obama från början. Men han såg så dum ut, och eftersom jag ville att det skulle vara en peppbild får den här mannen vara utan huvud och så får jag rita obama igen innan 4 november)

Hösten

Jesus vad mycket folk det har trillat in här de senaste dagarna. Det är så roligt! Hojta till om ni vill läsa om något speciellt.

För övrigt vill jag bara meddela att jag har gått runt som en levande höstkliché idag, i grått duggregn, sparkande i lövhögarna. Och nu ska jag och min tekopp, och redan älskade, dyrbara Ögonbindeln, krypa upp i soffan under en filt.

En bild på Siri och hösten.

Mina osynliga vänner.

Visst vill jag äga en bok om den är riktigt riktigt bra, men innan jag vet det brukar jag låna. Det har också en annan fördel som jag alltid har tyckt är så fantastisk: understrykningar! Ibland har jag (snälla, skratta inte nu), när jag har varit på biblioteket, plockat ner mina absoluta favoritböcker (som ju finns i min ägo) från hyllorna och frenetiskt bläddrat för att se om någon har strukit under. Och vad. Bäst är helt klart när det finns anteckningar i marginalen! Jag kommer ihåg när jag läste Camus Främlingen, som någon hade gjort en feministisk läsning av. Massor av understrykningar och anteckningar om den, antar jag, annars ganska marginella kvinna som är huvudpersonens flickvän, och nu är hon det starkaste minnet av den läsningen.


I alla fall, jag har börjat läsa Siri Hustvedts Ögonbindeln nu, lånad på biblioteket såklart och full av Någons understrykningar. Visst sätter det igång tankarna? Man stannar liksom upp och dröjer kvar vid de där fraserna. Undrar vad ens osynliga vän upptäckt och vad det betyder.

När jag var ung del 1 (alberte)

Det är sällan jag skriver om böcker jag läst innan den här bloggens tillkomst, dvs när jag var ung. Men min läskarriär började ju långt innan. Jag har varit i bokslukaråldern i typ tjugo år nu (om man räknar från och med att jag lärde mig läsa över huvud taget) och har läst en del.

Jag hade, när jag var i kanske trettonårsåldern, läst några Kerstin Thorvall-böcker ur mammas bokhylla (jag vet! Jättemärkliga böcker för en trettonåring, men på den tiden hade jag inga preferenser utan gick på, eeh, titlar och omslagsbilder typ). Den som har läst henne vet att hon strör massor av Cora Sandel-referenser omkring sig och när jag senare hittade trilogin om Alberte billigt på en bokrea slog jag till.

Böckerna i trilogin är alltså Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Skrivna typ på 30talet och utspelar sig i Norge och i Paris. Första boken handlar om Alberte och hennes relation till sin familj, framför allt till brodern Jakob men också till mamman, som är ganska märklig (vad är det med mödrar och döttrar i litteraturen? Det vimlar av kvinnor som hatar sina döttrar). Bakgrunden är ett bottenfruset, mörkt snötäckt norgelandskap. I den andra boken har Alberte flytt till Paris (det är typ 1910tal) och lever bland konstnärer och bohemer fast utan att egentligen själv göra någonting annat än att bara driva omkring. I den sista boken har Alberte blivit med barn och bildat familj med en norsk konstnär hon egentligen inte tycker om , och de återvänder till Norge.

(fast egentligen handlar alltihop om Alberte, hennes komplexitet är i centrum medan allt annat bildar en fond, bara)

Själva grejen med albertetrilogin är att det är ett psykologiskt kvinnoporträtt och ett tidsdokument, fast när jag läste tyckte jag att tidsbarriären försvann och pärmarna öppnade sig. Jag älskade Alberte och friheten och kände så väl igen mig i livsledan, osäkerheten, rädslan och den totala sysslolösheten, att bara låta sig fösas med (fast vilken tonårstjej skulle inte känna igen sig i det).

Fler tips från Google

Toaletträna katten
Träningskit med katten som lär sig gå på den riktiga toaletten!

Eeeeh, hur menar ni nu. Tränings-kit som i en liten låda med grejor (men vilka?!)? Eller tränings-skit som i en manual med kommandon, belöningssystem och sådant?