Läst x 3

Det var länge sedan jag rapporterade om vad jag läst, och sedan sist har det hunnit bli tre stycken (eller fler? Jag kommer bara ihåg tre men det kan hända att jag missat någon jag läste innan semestern). Den första är Änka i ett år (John Irving). Jag försöker läsa en Irving-bok då och då därför att jag vet att jag sällan blir besviken. Den enda jag vill varna för är Den fjärde handen, som är ett riktigt bottennapp. Läs inte den! Den är hemsk. Men i alla fall så är Änka i ett år en riktigt bra bok, trots att den gavs ut så sent som 1998 (japp, jag anser generellt att en författare skriver intressantast och spänstigast i början av sin karriär. Det beror inte på att jag är en snobb utan bygger på personlig erfarenhet). Den känns kanske något mer dämpad än Irvings mer skruvade romaner, men det är inte till bokens nackdel, inte alls. Ibland är det skönt att läsa en mer sansad historia. Dessutom tar boken upp intressanta aspekter av författarskapet som sådant. I romanen kryllar det av karaktärer som är författare, varav de flesta är oförmögna att gripa en historia ur tomma luften och i stället uteslutande använder sig av sina egna erfarenheter i skrivandet. En av karaktärerna, Ruth Cole, hävdar att hon hittar på sina egna historier, men är så grundlig med detaljarbetet och bakgrundsundersökningen att hon ofta hamnar i situationer som liknar precis dem hon har hittat på, och på så sätt blir handlingen självbiografisk i alla fall, även om historien här kommer före händelsen (jfr hönan och ägget).

Den andra boken jag har läst är Mannen i mina drömmar (Curtis Sittenfeld) skriven av författaren till I en klass för sig (eng. Prep). Jag gillade debutromanen, och visst är den anledningen till att jag läser Mannen i mina drömmar. Likadant är det för många andra, misstänker jag. Det är en helt okej historia om utanförskap, oerfarenhet och osäkerhet, men eftersom jag ofrånkomligt jämför den med föregångaren ter den sig rätt blek och urvattnad. Tänk er samma historia, fast med en äldre huvudperson och minus internatskolemiljön. Hannah går på college, har inga och så småningom få vänner, mår psykiskt dåligt, har sina fumliga första erfarenheter, är olyckligt kär i sin kusins före detta kille, och så vidare. Njäääe, säger jag.

Nåväl, den sista i raden är Hans nåds testamente (Hjalmar Bergman) från 1910. Det är en tunn liten bok som handlar om att hans nåd baron Roger Bernhusen de Sars fyller 65 år och bestämmer sig för att upprätta sitt testamente. Historien utspelar sig under bara ett par dygn men under denna tid spelas en familjehistoria med många trådar och invecklade relationer upp. En ganska kul skröna. Lättsam, liksom.

Nu: sängen.