Raskolnikovs dröm

Jag är inte den sentimentala och gråtmilda typen, och det är ytterst sällan en film eller konst eller musik eller ens en bok rör mig till tårar. Sist jag grät var när jag läste om Raskolnikovs dröm i brott och straff:

Ni vet vad ni ska göra, klicka så blir bilden större.

Och då låg jag i min säng och läste och hulkade och mässade åhfyfanfyfanfyfan. Drömmen sträcker sig över flera sidor så hela är inte med på bilden, men det här är crescendot kan man säga.