Tio noveller (Douglas Coupland) är tio små historier om olika människor som åker och kollar på en Grateful Dead-konsert. Det är mycket 90tal, nyhippies och syra och flanellskjortor. Jag AVSKYR den. Avskyr de slöa, korkade människorna, avskyr doftljusen och de indiska tunikorna.
Men det jag mest stör mig på är att det är Jessika Gedin som har översatt (och även gett ut boken på sitt numera döda förlag Tivoli) och att det är en sån besvikelse. Jag älskar henne, hennes språk, hennes ironi, intelligens och torra humor, men det här: nej! Omslaget är snyggt (Sharon Tate på framsidan och Charles Manson på baksidan) men titeln? Polaroids from the Dead blir Tio noveller? Nej, om det nu var svårt att översätta kunde hon lika gärna behållit den engelska titeln tycker jag. Och översättningen sen då... Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men okej: Coupland skriver ganska snyggt. Översättningen blir bara töntig. Hör här liksom:
"Är vi framme i 60-talet snart?" undrar Cheyenne.
"Hippies luktar snor" säger Amy.
[...]
Ben ger pengar till tiggare, även om de beter sig mer som snyltare nu för tiden. Precis när och hur blev världen så polariserad? Suck igen. Bara röka, ingen syra för Ben ikväll, och inte särskilt mycket röka heller.
Gruff gruff.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar