Det händer nu

Jag gjorde det! Jag har flyttat! Nu oroar jag mig för att ni inte ska orka uppdatera era bokmärken och länklistor, jag har verkligen inte särskilt höga tankar om er (men det är enbart för att jag vet hur jag själv fungerar, jag lovar) - men ni följer väl med? Kom!

http://dekadensmagasinet.wordpress.com/

Kom kom kom!

Hej, vi tittar på OS och det är jättetråkigt. Jag har ganska långt framskridna planer på att flytta den här bloggen. Under samma namn, alltså, och med ungefär samma innehåll. Tror ni att ni orkar uppdatera era bokmärken?

Dagens bild

Painting breathes life into sculpture!

Huvud av hjort

Hej och välkomna till konstbloggen - jag tycks inte kunna blogga om annat, jag tänker att jag ska göra det men det vill sig liksom inte. Jag läser inte ens någonting, bara konstbok efter konstbok, hoppar från den ena till den andra, upptäcker släktskap, sammanhang; aah, jag skulle kunna sitta uppe, natt efter natt, och göra det här.

Idag har jag mest tänkt på den här bilden (och det är så irriterande att jag inte hittar en bättre bild, gå genast och slå upp den i närmaste konsthistoriska lexikon!):

(fast man kan klicka)

Jag tycker att den är hjärtskärande på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på. Inte för att den handlar om döden, eller för att hjorten kanske lider, eller för att någon velat skjuta den - det är nog för att den är så vacker samtidigt som den är allt det där, genomgående vacker alltså, det finns inte tillstymmelse till disharmoni i den här bilden. Utom pilen och själva döden då, men uttrycksmässigt alltså. Förgängligheten ÄR ju vacker, i alla fall ibland, och det är en tanke som är på samma gång sorglig och lite upplyftande.

När vi var i Norge

JAG HAR HITTAT MIN KAMERASLADD!

Kyss!

Vänaste land uppå jord

Isländskt från 1918: Skogsslottet av Kjarval

Godmorgon, idag har jag samlat morgonkaffe och katten och konstböcker med tema nordiskt måleri omkring mig. Se på målningen ovanför, se färgerna, titeln! Jag har alltid älskat liknelsen med skogen som en pelarsal, ett rum. Jag tänker alltid på det när jag går i björkdungar, ni vet de alldeles raka, smala ungbjörkarna, jag tycker att ljuset känns så koncentrerat där.

Dubbelt norskt från 1885: Christian Kroghs porträtt av målaren Gerhard Munthe. Älska den övre bakgrunden!

Svensk-danskt: Svenska Jeanna Baucks porträtt av danska Bertha Waugmann som målar porträtt.

Om vår scanner hade varit inkopplad hade jag visat en så bra målning av Helene Schjerfbeck - så hade vi fått med lite finskt också - den heter Tre hardockor. Den finns att beskåda i boken De drogo till Paris, s. 230 - den har de här vackra ytorna, ni vet; där Schjerfbeck målar så perfekt genomskinligt och med oljan i så många tunna skikt. I den här målningen kan jag urskilja kanske fyra färger (vitt, förstås, jag tror zinkvitt; gul ockra, rå umbra, någon röd och kanske en aning blått) men hur många skiftningar och nyanser som helst. Det är därför jag kan uppskatta modernismens måleri, hela idén med färgspektrat och vad man kan göra med det blir så tydlig där.

Jag skulle så gärna vilja dryga ut min skrala frilanskassa med att jobba på ett slott eller annat vackert ställe med fina konstsamlingar. Jag kan stå och ta betalt för biljetterna eller sälja konstvykort i en liten butik, det gör ingenting, men jag skulle verkligen veta att uppskatta min arbetsplats. När man hänger mycket på platsbanken - det gör jag - ser man att det finns miljarder platsannonser där det står "du brinner för marknaden och för att sälja" alternativt "för att ge service åt andra", vem gör det liksom, själv brinner jag för målerisk kvalitet.

Jag och Hawkins fyller år

Jag har alltid önskat att jag hade en riktigt bra låtsastvilling, jag har ingen som känns som en riktig fullträff - men jag har Jules Verne, James Dean och Guercino, barockmålaren, och Benjamin Waterhouse Hawkins.

Hej, jag har blivit väckt och fått en utmärkt frukost, för idag uppnår jag den aktningsvärda åldern av 27 år. Men efter frukosten blev jag helt övergiven så nu sitter jag och katten i soffan i vardagsrummet, jag dricker kaffe och lär mig saker om min låtsastvilling John Waterhouse Hawkins "b. 8 February 1807, english sculptor and naturalist". Han illustrerade en utgåva av Darwins The descent of man:

"Homo sapiens in the center holds a wine bottle aloft, as he dances arm in arm with a bear holding a bunch of grapes"!

Med tiden specialiserade sig Hawkins på förhistoriska djur och höll på mycket med dinosaurier, bland annat på Crystal Palace. 1853 konstruerade han en jättestor, ihålig modell av dinosauriearten Iguanodon, i vilken han höll en nyårsmiddag med 20 inbjudna gäster.

Hawkins med sin modell av en irländsk megaälg.

Teckning av den irländska älgen i miljö.

Nu ska jag städa och sedan kommer det folk hit, jag önskar att jag hade någonting fint att ta på mig, till exempel det här.

Att frukostera

Andersen Ring 1898

Jag har köpt en liten äggkoknings-grej och nu kommer jag att kunna äta perfekt kokta ägg resten av livet, det är så bra. Jag tänkte att eftersom excentriska människor alltid äter samma saker till frukost tänker jag från och med nu också göra det. Ett kokt ägg (precis mitt emellan "soft" och "medium" på min lilla äggkok-medhjälpare), ett litet glas apelsinjuice, två knäckebröd med ost och gurka, kaffe med mjölk. Det är väl inte särskilt originellt, men det är i alla fall inte fruktyoghurt och inte ost-och-marmelad. Dessutom tänker jag äta engelska eller franska frukostar på helgerna, antagligen franska - frasigt, varmt bröd och kaffe med varm mjölk, kanske crêpes? - på lördagar och engelska - ägg förstås, och te och rostat bröd med marmelad - på söndagar.

Februari

Johnson Heade 1841

Det bästa från två år - grått ljus och nästankitchig exotism!

För tillfället är jag besatt av material - päls, marmor, kronblad, så exotiskt som möjligt - men förra året vid den här tiden var jag helt upptagen av det mörkgrå, disiga februariljuset som var då, nu är det snö och det är inte alls samma sak. Nu är det ljust och allting är monokromt, husen, luften, himlen, vägarna - allt. Jag vet inte vad det är med februari, jag tycker inte direkt om den, förutom att jag fyller år då, men mina sinnen tycks bli extra skarpa - jag blir liksom mottaglig. Färger, nyanser, fina detaljer, februari tycks vara den rätta månaden för att snöa in på saker, om ni ursäktar (den långsökta) ordvitsen. Om det blir blingblingig exotism eller inte får vi se, men någonting tror jag i alla fall att det blir.