Jaha, igår läste jag färdigt boken dårå. Det gick fort! Jag tror dock inte att bokens kvalitet kan ta hela äran åt sig utan det också det faktum att jag varit ledig för första gången på länge länge (och att det bästa jag kan tänka mig just nu är att ligga på soffan eller för all del i hängmattan).
Det främsta nyckelordet är ändå smart (om man inte ska nämna snygg, förstås. Omslag, illustrationer, litteraturlistor, det är rena drömmen för boknördar). Romantexten härmar den vetenskapliga texten med fotnoter, löpande referenser, citat och så vidare - men bara ibland. Ibland finns dessa inte med alls, och det är vid dessa tillfällen, och endast dessa, texten lyckas bära sig själv, utan stöd av en massa billiga tricks.
Själva historien är rätt tunn; Blue van Meer och hennes pappa åker land och rike runt för att pappan föreläser på olika universitet i USA, svänger sig med litterära citat, lyssnar på dikter (på ljud-CD!) och diskuterar Odysséen. När Blue är femton stannar de dock till för att hon ska kunna gå sista året i high school på en plats (och hålla avslutningstalet, förstås). På skolan dras Blue in i en grupp elever som samlas runt den karismatiska lärarinnan Hannah Schneider. Men något står inte rätt till, som det brukar sägas, och i en snabb spiral skockas mord, självmord och politiska konspirationsteorier i bokens sista kapitel.
Marisha Pessl hävdar att hon har skrivit boken i Excel för att kunna hålla reda på alla trådar, och denna företeelse är kännetecknande för vad som utmärker hela boken: välarbetad men otroligt överambitiös, kombinerat med en halvhjärtad intrig.
Med detta sagt menar jag inte att ni inte ska läsa den. Gör det! Jag tyckte att den var kul att läsa så länge det varade (det enda jag störde mig på under läsandets gång var de evinnerliga referenserna), det är först nu efteråt jag tycker att den är lite, ja.. fånig. Så läs den och tänk sen inte så mycket på den efteråt, det är mitt tips.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar