Händer det er ibland att när ni läser en bok hittar någon karaktär som ni vill vara precis som? (eller slutade ni med sånt när ni var tio, som jag misstänker att man bör göra?)
Jo, för det händer nämligen mig. Inte speciellt ofta, nej. Det har heller ingenting med att göra med bokens helhetskvalitet. Och det är inte så att jag vill vara någon av Jane Austens hjältinnor eller typ Jane Eyre. Det är mer såhär:
Ariah Littrell, trots att hon är galen, eller kanske tack vare, och för att hon är rödhårig och spelar piano och har smala händer (Joyce Carol Oates' Fallen).
Emily Byrd Starr, för att hon har författardrömmar och är finurlig och nyfiken och smart (LM Montgomerys Emily-serie).
Alberte Selmer, för att hon är en fattig konstnär i 1910-talets Paris (förutom att hon inte är konstnär) och för att hon driver omkring på gatorna och har långa svarta klänningar och livnär sig på ost och bröd (Cora Sandels Alberte-serie).
Och nu har det hänt igen. Hannah Schneider är filmvetenskapslärarinnan i Fördjupade studier i katastroffysik (jag har läst mer på tåget idag!). Hon har svallande perfekt hår, åttiotalspowersuits och alltid, alltid högklackat. Hon släpar hem gamla kvarnhjul och har som soffbord och hennes hem är fyllt av övergivna djur, bland annat av perserkatterna Lana och Turner och turturduvan Lennon ("Jag är i förtvivlat behov av en Ono"). Och om söndagarna samlar hon sina favoritelever hemma hos sig och lagar middag.
Kort sagt är hon en bohemisk, karismatisk, smart och vacker kvinna. Är det så konstigt om jag är fascinerad?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar