Jag har jobbat ett par nätter och då passade jag på att läsa Hjalmar Bergmans sista roman. Den är en slags fristående fortsättning på Farmor och vår herre, där man får följa den landsflyktige Nathan Borck som clownen Jac Tracbac på andra sidan Atlanten. Samtidigt som romanen är svart som natten, finns en vass och rätt rolig satir över Hollywood kring Clownens menageri.
Hjalmar Bergman tillägnade boken Gösta Ekman (den äldre) som liksom Clownen Jac ju var en sorglig och trasig figur, en Clown Skräck vars konst är beroende av rädsla. Hela romanen är en uppgörelse med konstnärsskapet, där clownen i en huvudscen förklarar konstnärens villkor för sin publik.
Vad tyckte jag då? Jo, jag tyckte mycket, mycket om den. Jag vet inte hur många som innan Bergman skrivit om superstjärnan som har allt utom lycka, men historien om konstnären som utnyttjar sin egen rädsla och ångest och föraktar sig själv för det känns högst aktuell fortfarande (romanen skrevs 1930). Dessutom är persongestaltning och språk fläckfritt, vilket gör att jag säger: läs!
Bild: Lars Lind och Sven Wollter i en uppsättning av Clownen Jac. Foto Petra Hellberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar