Jag har ju berättat för er tidigare att jag inte är så förtjust i deckare, men trots allt har jag ju läst några stycken i alla fall.
(jag tror att min avsky kommer från när jag var typ 12 och fick tag i en fullkomligt usel svensk kriminalare (jag kommer inte ihåg namnet), där huvudpersonerna hette typ Majsan och Stryparn och snutarna snackade söderslang och hade problem med spriten)
Nyligen läste jag min första Agatha Christie (Tio små negerpojkar). Men vilken besvikelse! Det var som att läsa ett avsnitt av nån tråkig tvserie. Supertråkig intrig, och även om jag inte kunde räkna ut vem mördaren var förrän det avslöjades var det inte ett dugg spännande.
Av olika anledningar har jag också läst Dennis Lehanes Patient 67 (jag led av akut läsbrist en sen kväll och jag tror att jag hade fått den med en tidning) och Dan Browns Änglar och demoner (efter långvarigt tjat). Och ja... jag vet inte. De är ju inte superdåliga. Många tycker att trovärdighet och rimlighet (som ofta saknas i den här typen av böcker) är viktigt, men det är inte det jag har problem med. Jag tror att mitt problem är att jag inte fattar vad det är som är så jävla kul med våldtäkter och mord och skit. Också gillar jag inte polisstereotypen, ni vet den där orakade, sjavigt klädde medelålders mannen som är ett geni men har kommit på kant med cheferna därför att han tagit lagen i egna händer. Och trots att han dricker massor av sprit och aldrig tvättar sig avgudar kvinnorna honom.
Men Sherlock Holmes, hörni! Har jag fattat tycke för. Jag gillar liksom hans karaktär. Han är ett sant orginal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar