Alltså, när jag var liten, typ 10, började jag knycka böcker ur min mammas bokhylla. Min mamma tillhör den typ som är medlem i bokklubben Svalan, och det här var 1993, så utbudet sträckte sig från Jackie Collins tantsnusk till romantiska kärlekshistorier under andra världskriget.
Nä, jag inte fattade så mycket, jag blev väl i ärlighetens namn mest intresserad av sexskildringarna. Men poängen är de olika referenser som dyker upp, ja, även i Svalans bokklubb-böcker. Jag har lärt mig mer om andra världskriget genom att läsa Margaret Pemberton än när jag läste om det i skolan. Jag tror stenhårt på att man bildar sig genom att läsa, oavsett om det är fin- eller fullitteratur.
Jag läste Jonathan Carrolls Skrattets rike ungefär samtidigt, tror jag. Där vimlar det av kulturella referenser, från Camus Främlingen till James Thurber. Jag påstår inte att jag kastade mig över existentialistisk litteratur vid 10 års ålder, men titlarna fastnade ändå någonstans i bakhuvudet och när jag senare stötte på dem kände jag igen dem, de betydde någonting för mig eftersom jag älskade Skrattets rike. En boks värld öppnar dörrarna till nya, och på det sättet vidgas vyerna hela tiden.
Det kanske i själva verket är Jackie Collins jag har att tacka för att jag är 69 procent boknörd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar