Jag undrar om det här med att vara hästtjej på något sätt alltid följer med en? Jag var en ganska mesig hästtjej när jag var yngre (man måste vara riktigt hårdhudad för att vara hästtjej i verklig mening) men inte desto mindre en hästtjej, fast nu har jag inte träffat en riktig häst på flera år utom de vresiga, slöa gotlandsrussen i hembygdsparken. De har långa gula tänder och det sitter en skylt på staketet som varnar för att de kan bitas. Men när jag telefonklottrar eller över huvud taget sitter och ritar utan någon särskild tanke dyker det upp små hästar på pappret, så på ett eller annat sätt antar jag att det har etsat sig fast.
(det finns en jättefin fotoserie som heter typ Hästflickor eller Stalltjejer av någon konstnär som jag inte kommer ihåg namnet på, men jag ska kolla upp det för den borde ni verkligen se!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar