Rucklarens väg

James Northcote

Vi åkte till Helsingborg och där såg vi James Northcotes och William Hogarths gravyrer i ett rum klätt i svart galon. Sedan såg vi samma bildserie (Rucklarens väg, alltså) i form av målade kopior i ett nästan parodiskt dekadent rum: det var förgyllda, tungt ornamenterade ramar, röda sammetsdraperier och persiska mattor. Jag tycker om överdåd, men inte att bli skriven på näsan (fast å andra sidan gillar jag inte när jag inte alls kan se kopplingen heller, så jag är väl bara gnällig).

Vi kom dit när det var kvällsöppet, vi hoppades på tomma rum men trampade en guidad grupp i hälarna. Jag hatar guidade grupper, hatar skolklasskänslan, de små hopfällbara stolarna, guider som referar till alla konstverk som "spännande". Jag gillar utförliga kataloger i stället.

Vi såg animationer av Nathalie Djurberg, de var fantastiska, man kunde i salongen se människor sitta och vräka sig i små nätta rokokomöbler, det var det bästa av alltihop.
Sedan såg vi David Hockney i ett kaklat rum:

David Hockney

Jag vet inte riktigt vad tanken är med att kakla ett helt rum och bygga en bassäng i mitten, men bildserien är i alla fall alldeles strålande bra: Hockney tecknar lite likt Per Åhlin, faktiskt, fast elegantare. Och berättelsen, den moderna rucklarens väg, är förvillande lik en komprimerad Räddaren i nöden.

Det fanns andra rum, ett varifrån Stravinskijs opera ekade svagt, ett annat där det hängde osmakliga teckningar, fullklottrade med dollartecken, dyra bilar och autentiska citat från Stureplan (är det uppfattningen av dekadens av idag? Jag tycker bara att det är vulgärt). Vi gick därifrån och drack kaffe efter att ha kikat på teaterdräkter och Kronborgs slott genom en kikare på utställningen Teaterns väsen, det var en fin bonus.