Av någon anledning har jag nyss suttit och bläddrat bland några fotografier från min barndom. Det är verkligen stereotypt vidriga bilder, 80talet i sin fulaste, amatörfotografiskt semestersvenska form. Suddiga, skevt komponerade bilder, Gul Blend-askfat i plast, tenniströjor, snävt skurna badbyxor. Jag skulle utan vidare kunna agera bildbyrå/omslagsformgivare till någon av de tio miljarder jagminnsminbarndomochkanskespecielltminpappa-böcker som översvämmar bokhandeln, jag tänker till exempel på den här. Jag får ont i ögonen.
(ändå: jag har tänkt på det här förut, jag har GILLAT de här bilderna förut, inte just de här men liknande, jag har använt dem när jag har målat. Herregud så hemskt)
8 kommentarer:
Hemskt? Såna bilder är ju helt ovärderliga. Fotona är som nyckelord från det förgångna, proppfulla med minnen!
Jag kikade själv igenom en låda med gamla foton för några dagar sedan och hittade det första fotot som jag själv tog en gång. Det är svårt att inte le när man hittar något sånt :)
Ja, missförstå mig inte, det är klart att de har ett jättestort värde eftersom de innehåller minnen och en tid som inte kommer tillbaka, människor man aldrig kommer att träffa igen etc. Det som jag inte gillar är själva ytan, formen eller vad man ska säga? Alltså fotografierna som estetiska objekt, undantaget vad de föreställer.
(fast ju längre jag tittar på dem jag lagt upp här, ju mer gillar jag deras uttryck, spec den i mitten, så jag kanske bara hade en surdag igår, vem vet? :)
Jag kan ändå inte låta bli att tycka om de där gamla bilderna. Rent konstmässigt inga höjdare, men jag gillar att få den där barndomskänslan tillbaka i kroppen..:)
Magnus, jag gillar mina egna, alltså där jag kan relatera till innehållet. Men andras finner jag fullständigt ointressanta, tyvärr.
Missa den inte i sin högupplösta glory. Jag har också lagt märke till den här fina boken av Alex Schulman :)
http://bokbilder.boksson.se/image.php?ean=9789137134178&type=stor
Hjalmar, Boksson.se
Haha, klart att du har det, Hjalmar. Jag byter ut länken!
Gamla fotografier i all ära, jag häpnar mest åt den osannolikt vidriga titeln på Schulmans bok. Att ta den för ironi, är väl att hoppas på för mkt.
I KNOW! Man häpnar, det existerar visst bara ytterligheter i detta fall: vidrigt smaklös elakhet eller lika smaklös smörighet.
Skicka en kommentar